Resedagbok från Nepal: En annorlunda värld

Föreningens styrelsemedlem, Tero Lehtonen delar med sig av sin resedagbok från sin resa till Nepal och hur läget ser ut. 

Kära vänner!

När jag nu sitter på 42000 fot över marken efter att just ha passerat Svarta Havet så känns det skönt att få komma hem efter en mycket lärorik och händelserik resa. Samtidigt så är det inte utan att vemodet rullar in i min känslovärld.

Tankarna återvänder till alla våra vänner som vi mött där nere , alla umbäranden de blir kvar i medans jag har “rätten” att åka och komma som jag vill. Tänker också på min trogne reskamrat “Boxarn” (han kallas så eftersom han var med i OS 1976 i Montreal och representerade Sverige 63 kilos klassen) som fick Corona under resan och blev kvar ensam i Kathmandu. Givetvis kan jag inte då heller låta bli att tänka på vad denna farsot ställt till med.

Resandet är idag inte längre som det var förut. Minst märktes det av “ju längre bort” man kom från civilisationen men så fort man närmar sig “de välbärgade” som har något att förlora (de längst bort i denna skala har inget längre som kan gå förlorat) då blir det andra bullar. Menar absolut inte att man inte ska vara försiktig och vidta säkerhetsåtgärder men det blir väldigt tydligt att det finns en diskrepans mellan “vi och dom”, de som redan är utsatta och inget har att förlora och sedan “oss” och just där klämmer “min sko”. Jag tillhör dom som har mycket att förlora och ändå vet vi att en dag kommer vi att likställas genom att vi säger tack och adjö nakna och tomhänta. Hur lever jag mitt liv?

Resandet ja… PCR Test är något alla resenärer kommer att få bekanta sig med, mer trassel med intyg, ansiktsskydd, handsprit, längre tid vid flygen, påminnelser om att hålla avstånd, dyrare, sannolikt mindre trängsel för färre “vågar” resa, planering kommer att krävas och mer tålamod kommer att behövas. 

Är det oöverkomliga hinder för framtida resande? Nej, varken nu eller senare.

Vill därför gjuta hopp och mod till alla som tänkt skjuta på sin resa (till Nepal i det här fallet) tills allt blir normalt igen…det kommer nog aldrig bli så igen. Jag känner mig säker och trygg att åka igen om läget är som det är idag och inte förvärras, denna resa har bekräftat att det går alldeles utmärkt. Så hösten igen…gör er redo.

Från resans första dag med ankomst till ett land som var etta på “skitigalistan” av alla städer i världen till den sista när jag skulle på flyget hem som höll på att sluta med att jag fått stanna kvar så vill jag särskilt tacka och lyfta upp alla de vänner vi har där nere. 

De berikar oss med allt dom är och gör och utan dem så skulle vi stå oss slätt. De vill också att jag tar med mig deras innerliga tack till er alla för vad ni gjort och vad ni betyder för dem, inte bara under den här resan utan även framgent. Även om jag kunde förnimma deras utsatthet och hur svårt dom har det utan att de yppade ett enda ord “va synd det är om oss”, så strålade dom av glädje och stolthet om att vi långt från Sverige tycks tänka på dem och finnas där för dem i deras svåra stund . Det är tack vare Yam, Resham, Hari, Suratj, Rithar, Palmo, Palden, Tadon, Tsering, Norchung, Lakhpa, Ganesh, Bikram, Samjana, Chandra, Surya, Kopila, Karma, Nirmal, Julius, Maya, Akash, Dolma, Jyoti, Bijay, Chiring, Lali,  Asmita, Joseph, Buddi, Bibek, Hira, Mandira, Asmita, Laxemi, Bwabana, Soya, Nisha, Manita, Mandira Binita, Dawa (ville se om min hjärna fungerar efter flera nätters brist på sömn) som vi får glädjen att vara sann medmänniska. Och vet du… Jag känner att det är vi som mottagare och vinnare i det större perspektivet, det är alla dessa 42 (och då har jag inte nämnt lika många till) som är “givare”, som ger oss “blessings”.

Vill verkligen inte förminska din insats, tvärtom så är jag förvånad och överraskad av dess riklighet men jag känner mig “blessed” (=välsignad), tänk att det finns människor 8500 km ifrån mig som tänker/ber för mig varje dag. Som ställer upp när det krisar, erbjuder sitt hem för en hel vecka, och faktiskt slaktar sin sista tupp fast vi aldrig tidigare setts. Det  förändrar perspektivet, man blir ödmjuk.

Som jag försökt säga, de har inte glömt er, de saknar er, de tänker på er, många varje dag med namn, ta emot deras ödmjuka tack. Min önskan eller vädjan, glöm inte du dem heller…

Något om de sista dagarna i Kathmandu innan vi svänger in över Stockholm.

Resan från Pokhara skulle göras med flyg men på grund av det usla väderförhållandet, smog, rök och avgaser så gick det ett par flyg under hela veckan mot ett 20 tal varje dag. Inte vår dag dock så det blev bil från Pokhara till Kathmandu. Knappt 20 mil på ny rekordtid för mig, 6 timmar med en kisspaus på 2 minuter.

Väl i Kathmandu insjuknade min reskamrat boxarn och jag tyckte det var dags att utnyttja den svenska reseförsäkringen.

Medan jag åkte till ett par byar i två olika distrikt så tog våra vänner Hari och Bikram Boxarn till sjukhus. Positiv Corona diagnos med påföljande karantän. Begynnande påverkan på höger lunga på skalan 1-100=25. Själv mår han bra men är gräsligt uttråkad. Idag har han fått en lokal mobil av Bikram (som för övrigt är Nishas bror) så att man slipper ringa via växeln till Honom. CIWEC Hospital är ett västerländskt sjukhus och han blir väl omhändertagen samtidigt som många av våra/hans vänner har daglig kontakt med honom. Vi får tro och be att han snart kommer hem. Såååååå trist (för honom) men inget vi kan göra något åt.

Resan till byn Timpati/Dhading gick smidigt den här gången, gick att ta sig fram med bil hela vägen. Torr, torrt, torrt… Annat blir det om ett par månader när monsunen drar igång.

Resan gick vidare till en Chepang by i Chitwan. Om resan som sådan och vistelsen där skulle jag kunna skriva lika mycket om som jag gjort i denna lilla berättelse.

Chepang är en av många etniciteter i Nepal. Bland de lägsta i kast skalan. ” Vägen” dit är inget för sinnessvaga nerver eller dålig rygg. Inget för dem som vill ha bekvämligheter som mjuk säng, vatten till att tvätta sig(kanske händerna), nätverk till sin mobil eller elektricitet för att tända nattlampan för sin obligatoriska kvällsläsning för att komma ner i varv. Nej, när solen går ner så går man till kojs och när Solen går upp eller när tupparna gal (tidigt tyckte jag) så går man upp.

Sen då? Då börjar man dagen på gym genom att knalla ner 2 timmar (Minst 500 höjdmeter) för att fylla sina kärl med vatten och sedan 3 timmar upp. Man hade vattenledningsrör men skogsbranden tog den med sig och då frågade jag… “vad gör ni nu?”, då går vi ner och när hem vatten. Till husbehov och också de djur man har.

Byn har ca 500 människor och minst 125 barn. Inga barn går i skolan, knappt någon kan läsa, barn gifter sig eller ska vi säga gifts bort vid könsmogen ålder (13 år verkade vara vanligt). Vid pass 14 så är de mammor, vid 25 har de ett halvt dussin.

Så annorlunda värld. Det finns en ganska stor församling och besökarna går 3 timmar enkel väg kulle upp och kulle ner för att komma till gudstjänsterna…

Efter en hård natts sömn med träbänk som underlag samt en krånglande mage så kändes det skönt att ta sig till civilisationen Kathmandu. Trodde knappast att jag någonsin skulle betrakta Kathmandu som “säker hamn”.

Innan det blev dags för refrängen som blev något att minnas, så hann jag i alla fall med att uträtta alla de ärenden som hade samlats på hög under ett helt år då ingen av oss varit där. Besök, samtal, “förhandlingar”, kontroller, insamling av kvitton men framförallt närvaro. “Mission completed” kändes det som – dags att åka hem.

Sista dagen blev en nagelbitare som var helt oväntad. Jag skulle behöva vara på flygplatsen senast klockan 1700 och eftersom jag hade gott om tid så tänkte jag tillbringa dagen hos Chhori. Vid pass 12 slaget så var två av våra vänner på Qatar Airways kontor för att boka av Boxarns biljett som vi ju då visste inte skulle utnyttjas på grund av hans karantän. Då råkade det komma på tal att en viss Mr Tero Lehtonen är ju bokad på samma biljett och då kom följdfrågan – “har han tagit ett PCR test inför avresan”?

Våra vänner visste att så inte var fallet för jag hade fått tydliga instruktioner om att Qatar inte kräver PCR test vid transitering och att svenska myndigheter släpper in alla svenska medborgare när som helst.

Det fanns dock ett litet krux som ingen hade informerat om och det var att den Nepalesiska myndigheten hade beslutat att varenda en som lämnar landet måste kunna visa upp ett negativt PCR test annars kommer man inte ens in i terminalbyggnaden, än mindre på planet som skulle ta mig ut ur landet.

Hmmm….!!!??? Att få ett test till stånd och ett resultat på 5 timmar i ett land som Nepal? Det skapade en viss stressfaktor i kroppen.

Tack vare våra vänner Hari och Bikram (igen) så for dom genom stan på sin gamla scooter och ringde i förväg till ett godkänt sjukhus för att de skulle vara förberedda på ett “Emergency test”. Jag  och Hira från Chhori fick tag på en Taxi som tog oss till sjukhuset, givetvis på fel sida om stan. Som tur var så var det Nepalesiskt Nyår vilket lindrade det kaotiska trafikläget som annars råder. Testet togs och vi kunde åka tillbaka och sedan var det bara att vänta. Resultatet skulle i bästa fall hinna innan jag var tvungen att vara innanför flygterminalen.

Efter viss vånda bestämde jag mig i alla fall att packa klart och ta mig till flygplatsen och hoppas på att det först och främst kommer ett negativt provsvar (hade ju varit i lag med Boxarn hela resan också när han blev/var sjuk), för det andra att det skulle komma i tid.

Spänningen steg allteftersom klockan gick och kön in till terminalen för incheckning blev mindre och mindre och ännu inget meddelande från Hari om att resultatet skulle vara klart.

Till sist när jag trodde att det var kört så får min vän ett telefonsamtal av Hari att han har ett negativt provsvar – HURRA tänkte jag (sa nog det också). Skicka det digitalt till min telefon så kommer jag att hinna. Han gjorde det men…det måste vara ett papper upplyste en tjänsteman mig. DET ÄR INTE SANT skrek jag så hela Tribuvan International Airport hörde, jag har ju provsvaret här med passnummer och allt. Sir, det skall vara en stämpel också från “Myndigheten för övervakning av Coronavirus”. Då tänkte jag att Hari kommer aldrig att hinna till flygplatsen innan de stänger porten.

Vet inte hur han hann men jag fick mitt dokument och en stämpel och släpptes in som den sista in i terminalen. Verkar vara ofta den sista eller “första” för mig. Senast var vi de sista som kom in i landet innan visumkraven ändrades, sedan var vi de sista att komma ut ur landet innan landet gick in i total lockdown. Nu var vi bland de första att trassla oss in och igen i sista stund för att komma ut. Lagom vore mer hälsosamt för nerverna.

En lite kuriositet till på detta långa utlägg…Kvinnan som var den som slutligen skulle “examinera” detta sååååå viktiga dokument (varför ett PCR test för att lämna landet??? Vore väl bara bra ifall nu någon var kontaminerad med Corona och åkte ut så slipper hen smitta ner en befolkning som redan har en så undermålig sjukvård – eller?) konstaterade frågande “det här provet har tagits bara för några timmar sedan???”, ja sa jag, på ett av er förutbestämt sjukhus så det känns skönt att det alldeles säkert är ett väl genomfört test. Vet inte vad hon syftade på men jag vet också (och det är allmänt känt) att man kan få vilka svar som helst på hur kort tid som helst mot en lite slant. OBS! Jag betalade inget extra. Kostade mig bara 170 svenska kronor mot i Sverige 1.695 kronor.

Nu är jag hemma efter ännu ett PCR test på Arlanda och ett till om 5 dagar och karantän under tiden. Jag undrar hur det blir med Boxarn när han kommer hem. Först karantän där nere i 10 dagar sedan och en massa PCR tester sedan PCR tester här hemma och lite karantän. Som jag sa i början, vi lär få leva med vissa saker i framtiden och gissningsvis kommer orden karantän och PCR-test ligga högt på några så viktiga listor som vi här hemma behöver. Listor som någon klok person klurar ut och får hutlöst mycket betalt för. Andra får vakna till en ny dag med helt andra premisser. Deras liv är på många sätt så bekymmersfritt, inte behöver man ens fundera på vad man skall ha för mat idag.

Tack för att du läst och haft tålamod och ja, det blev mycket sagt av inte så mycket kanske men nyttig terapi för mig, gjorde gott för själen.

Var rädd om dig och glöm inte att alla vi har en viktig uppgift och det är att göra det vi kan för just dem som “kommer i vår väg”

Snipp snapp  och så var resan slut.

Tero Lehtonen, styrelsemedlem i Föreningen för gatubarn i Nepal

Bild på hur det rivs i Shantinagar. Vart ta boendena vägen? Ingen vet eller bryr sig.
Ödsliga gator i turist metropolen Lake Side i Pokhara.
Secondhand kläder till Chepang byn. alla har en uppsättning kläder, inget annat. Vinterkläder fast det var 30 grader varmt.
Väderläget med obefintlig sikt på grund av skogsbränder, inversion och avgaser.
En 25 årig mamma som hade varit och försökt släcka skogsbranden för att rädda vatten ledningen (misslyckades) hade bränt sig på foten. Barfota givetvis…